En fackförening är en sammanslutning av löntagare som har fått förtroendet att företräda medlemmarna i förhandlingar med arbetsgivaren som rör arbetsförhållanden på arbetsplatsen. Fackföreningar förhandla om lönen med arbetsgivaren. Men det är inte bara lönen som fackföreningar förhandlar om. De förhandlar även om arbetsmiljön och förändringar av arbetsuppgifter och olika varsel. Arbetsgivaren har idag en lagstadgad skyldighet att påkalla förhandlingar med fackförbunden innan en omorganisation genomförs. Det kan röra så förändringar till stora förändringar.
Fackföreningar bilades och utvecklades under 1800-talet. Arbetsgivarna försökte till varje pris förhindra att fackföreningar bildades. Till början motarbetades även fackföreningar av staten som till exempel i Storbritannien där de första fackföreningar förbjöds. 1824 upphävde Storbritannien förbudet.
Den första fackföreningen
Den första fackföreningen i Sverige anses vara Stockholmstypografernas som grundades 1846.
Fackföreningsrörelsen i Sverige växte fram parallellt med politiken. Sveriges socialdemokratiska arbetareparti grundades 1889 och Landsorganisationen (LO) 1898. Erkänandet för fackföreningarna kom 1906, efter att LO nått överenskommelse med SAF, Svenska Arbetsgivareföreningen, som bildades 1902.
Den första storstrejken i Sverige inträffade 1909. Det gick inte så bra för LO, då de förlorade ungefär hälften av sina medlemmar. Istället för att strejka har man försökt att i första hand förhandla fram avtal än försöka tvinga fram dem, på grund av den bittra erfarenheten.
Den svenska arbetsmarknaden har i stort kännetecknats som en ganska lugn historia. Det finns få riktigt stora och långa strejker. Grunden för den svenska modellen är det så kallade Saltsjöbadsavtalet.
Saltsjöbadsavtalet var det första huvudavtalet mellan arbetsmarknadens parter, ingånget 1938 efter förhandlingar i Saltsjöbaden mellan LO och SAF. Detta avtal reglerade procedurer vid avtalsförhandlingar och om konflikter, stridsmedel med mera.